Jag har i kroppen just nu e inte najs för fem öre kan jag berätta.

Har aldrig någonsin känt mig så här ensam som jag gör nu, känslan av att vara övergiven e ganska påtaglig.

 

Klart jag inte e övergiven, jag har mina fantastiska vänner runt mig så klart...

Men denna känslan kan jag ändå inte skaka av mig.

 

Det är ingen speciellt som framkallat denna känslan utan den bara uppstod en kväll när jag gick här i huset i min ensamhet... För det e just det jag e.. Ensam.

Ja om man inte räknar hundarna och ormarna som får ta en del av alla samtal som jag har haha...

För det e dom jag har här hemma.

 

Inga barn, inget annat... 2 hundar och 2 ormar e nu min familj. Så klart e inte så heller hela fallet så misstolka nu inte. Men det e den känslan jag har.

 

Att jag har förlorat min familj. Jag hade en sån, den försvann...

 

Sen vet jag så klart att detta va ett måste när det kommer till tonåringens flykt... Jag kan inte va ego där liksom.

Han mår bra där han e..

Men fy för in i helvete vad jag saknar ungen här hemma... Saknar till och med hans höga musik med den där raphipphoppreage skiten han lyssnar på. Saknar hans steg i trappan, saknar hans sällskap, saknar hans röst, saknar till och med hans tjat :/

 

Jag vill byta jobb men ändå inte, jag trivs men ändå inte. Jag vill stanna men ändå inte.

 

Jag jobbar nu 50% alltså 4 timmar om dagen men fy för in i satans gatan vad jag e trött när jag kommer hem. Det tar nåt grymt på en att under 4 timmar dölja hur man mår, det e tröttande att le och se glad ut. Det tar på alla krafter man har att vara trevlig i 4 timmar fast man egentligen bara vill typ sova.

 

Det e ju så att efter 10 år sitter allt i väggarna på jobb... Det e i dom korridorerna jag gått och mått dåligt utan att egentligen veta hur illa ställt det varit, det är där jag gått när alla telefonsamtal haglat, alla möten med mera... Det e där jag mått som sämst.... Kanske det som göra det hela.. Jag vet inte, jag e inte psykutbildad för att veta hur hjärnan funkar inte...

 

Jag behöver liksom bara ta mig igenom denna neråtsvackan och hoppas jag hamnar på topp igen. Jag va sååååååå nära jag kunde känna den på fingertopparna... Varför detta bakslag? VARFÖR???