När allt ställs på sin spets.

Ja ibland kommer man till den där punkten ni vet där det brister. 
Även den bästa av dom alla hamnar nog där på ett eller annat sätt. 
Jag har kännt tecknen, andra har sett, vissa på nära håll. 
Dagen kom då jag vakna, den dagen mitt tålamod till och med va slut för patienterna på jobb. 
Då insåg jag att jag va gåendes på en väg som aldrig skulle leda till nåt bra. 
Jag försökte innan detta stoppa saker som gjorde mig så där stressad inombords, gick föga bra då vissa inte förstod signalerna. 
 
Sen kom spiken i kistan, min tonåring hamna i oråd på ett sätt som jag aldrig kunnat tänka mig. Jag trodde aldrig det skulle gå så långt, det gjorde det. Med hans andra skit i bagaget blev detta för mycket,  Det va då det brast, totalt. Stjälken brast i 2... 
Dom kommande dagarna va som ett töcke, jag visste varken ut eller in, sen kom det där mötet... 
Sen dess har jag långt ifrån kännt igen mig själv, jag på nåt sätt förlora mig själv i allt detta. Jag visste inte vad jag skulle göra, framtiden är oviss och jag vet ännu inte vad som sker. Jag vet inte hur jag skall orka, jag vet inte vart min energi, mitt go, mitt glada jag tagit vägen... 
 
Nånstans på denna 17 åriga vandringen har jag förlorat.. Som mamma, som människa.. 
I många år har jag kämpat, kämpat och kämpat för han, det är min vardag.. Att alltid kämpa.. 
Det har gått, har haft tuffa tider men aldrig som detta.. 
I 17 år har jag försökt men uppenbarligen lykades jag inte.
 
Det är tuftt att vara mamma, vara mamma till en tonåring med dubbeldiagnoser är då ingen gåtur på gröna ängar. 
Det är tufft att vara mamma, att vara ensam mamma med tonåring med dubbeldiagnoser är ........
 
Vet ni jag har inte haft 4 veckors semester på 10 år, fattar ni 10 år utan en samanhängande semester på 4 veckor. För jag måste lägga så mycket semesterdagar på möten med skolan, möten på bup, möten med andra instanser, tandläkaren och annat han skall göra, inte en enda sommar har jag haft nåt som är i närheten av semester. 
 
Jag är trött nu, så trött....
 
Men nu måste jag finna ny energi för nu börjar nästa kamp, det är dags igen.. Jag har aldrig förr haft problem att hitta styrkan att resa mig, fortsätta kämpa... Nu, borta..
 
Jag är trött nu, så jävla trött...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0