Orättvisor.

Ja det står i min beskrvning här på bloggen att e väldigt rättvisemärkt och ja det är jag. 
Jag vet att många eller rättare sagt dom flesta få helt fel bild av mig när man först träffar mig. Jag kan verka väldigt avisande och hård. Men jag har en insida som inte går av för hackor och det e den man måste lära känna för att veta vem Lotta egentligen är. 
 
Bara för att man träffat mig en eller två gånger känner man inte mig, långt ifrån skulle jag vilja påstå. Det tar tid att komma innanför mina murar och många kommer aldrig in. Varför kan man fråga sig? Ganska så simpelt, jag litar inte på folk och sen e det så att gillar jag inte dig från första stund lär jag nog aldrig göra det i framtiden heller. 
Men för det betyder det inte att jag blir otrevlig eller tja det kan väl hända det med men då anser jag dig verkligten böngalo om vi säger så. 
 
Dom männsikorna jag släpper in är få, dom människor jag anförtror mig för till 90% är väldigt få. Nu tänker ni jaha anförtror du inte till nån 100%? Nej detta gör jag inte. Naturligtvis litar jag på min närmsate vänner, dom som verkligen finns mig vädligt nära, visst anförtror jag dom saker. Camilla tex anförtror jag mig till mer än 90% nästan 100 så klart. Hon har heller aldrig gett mig en anledning till att inte lita på henne. Skulle jag en dag tvivla på nåt vis på henne så¨kommer den procenten att sjunka avsevärt.
 
För blir jag misstänksam så e det kört.
 
Jag är även en grubblare, tänkare, funderare.. På gott och ont det där alltså. Ibland e det bra att grubbla men grubblar jag förmycket kan det bli fel. Analysera saker e jag oxå en feja på.. Ett sms som kan ha en betydelse för dig kan efter jag analyserat, grubblat och funderat klart ha en helt annan betydelse för mig. Förstår ni vart saker kan gå fel? 
 
SViker man mitt förtroende en gång tar det lång tid att få det åter. Ibland kan jag själv önska att jag hade lättare för detta, att släppa saker och ting men jag gör inte det. Jag minns saker länge och väl. För länge... 
Jag försöker att bli bättre på detta men det sitter för många knivar kvar i ryggen på mig för att jag skall vara där än.. 
 
Saker blir ju inte bättre när man tror att saker man säger/skriver till vissa skall stanna där. För så e det ju i alla fall i min värld. Det är kanske inte hela världen, dom som va onmända skulle väl för eller senare än då få ta del av det skrivna. Men när inte alla får samma chans är det orättvist. En person får anklagesler kastade på sig men får inte ta del av det. När sen anklagelser kastas tillbaka gäller inte samma då delar man med sig av det hela till dom inblandade. Varför gör man så?
 
För mig är detta ett svek, inte bara för att jag e författaren utan även för att vald sida e så tydlig att det lyser neon rosa på hela himlen.. Alla förtjänar samma chans att försvarar sig mot anklagesler, alla förtjänar samma chans att bemöta negativa saker riktigade mot en... Men jag antar att det blir så, vänner som håller varandra bakom ryggen. Det e fine det köper jag i vanliga vardagen men inte i detta fallet då det inte e vardags saker. Bara för att man e vänner så kan man inte särbehandla i detta läget. Sen e det ju faktiskt så att i detta läget skall inte vänskap överhuvudtaget spela nån roll. Man skall stå opartisk och kan man inte det skall man lämna sitt uppdrag, punkt slut!
 
Ja nu e jag litta arg, jag börja skriva denna bloggen just för att avreagera mig innan jag skriver ett mail.Detta för att jag skall kunna hålla mig så lugn som möjligt men ändå skriva dom väl valda orden som så gärna vill komma ut. 
 
Jag räknade med skit så tro inget annat.. Det får jag helt enkelt acceptera så e det. Jag gjorde ett val, ett aktivt val och jag står för det. 
 
Adios 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0