Semestern är över....

Ja man kan säga att jag haft semester från tonåringen, idag flyttar han hem. Tro nu inte att jag inte vill ha hem min son, naturligtvis vill jag det. Men nu är det dags igen för den ständiga kampen, skolan.. 
Det har varit mer eller mindre problem sen han börja i Skurup och nu har det eskilerat så nu e det återigen dags för möten på möten för att göra det bästa av det hela... 
 
Jag borde vara utvilad och klar för det men det känner jag att jag inte är... Jag vet ärligt inte om jag orkar en runda till.. I 9 år har jag kämpat med Sander, i 9 år har jag farit på möten, kämpat att få han till skolan, kämpat med han på morgonen, kämpat och kämpat... Jag trodde nånstans i mitt stilla sinne att det kanske va över nu, 16 år gammal e han och jag tänkte att han kanske mognat... 
 
Jag vet vad som väntar mig, har varit med förr...
 
Men det är min skyldighet som mamma, som mamma skall man bara fixa hinderna som kommer på vägen. 
MEn nånstans har jag duktigt tröttnat på att JAG skall lösa alla hans problem, jag skall fixa och trixa, jag skall lösa, jag skall bara.. Sen vet ju jag att mycket har med hans diagnoser att göra.. Men va fan det kan man inte skylla på hela tiden.. JAg e medveten om dom men ja jag kommer kanske låta som en dålig mamma men jag köper fan inte att allt i hans beteende har med detta att göra.. I am sorry... 
 
Jag skulle kunna skylla allt han gör, säger och hela sitsen på hans diagnoser men ärligt då lurar jag mig själv om jag gör det.. För nånstans har nåt brustigt och jag har inte mer än mig själv att skylla där faktiskt. 
Jag är skyldig till hans uppfostran, på gott och ont ärligt talat... Jag kan inte lägga den skulden på nån annan... 
Ibland önska jag att så va fallet. Blir otroligt ledsen och jag har nu svårt att hålla tårarna på plats i ögonen...
 
För när jag tänker på alla dess år jag har hållt på så känner jag en sån brist på ork, jag blir trött av bara tanken att börja om.. Jag blir så trött av att tänka på allt jag har framför mig för att få han till en normal skolgång igen... 
 
Sista året på Vollsjö skolan va en underbar tid då allting nästan funkade felfritt, det va en fröjd, det va ett underbart år... Antar att det va min break.. Där jag fick känna att jag lyckats.. 
Nu återfår jag den där andra känslan, jag har misslyckats, återigen.... 
 
Men jag har ändå uppfostrat en fin kille, det e inte så att jag har misslyckats helt för han har underbara fina egenskaper oxå.. Han är en väldigt fin tonåring.. Han e min första och mitt hjärta... 
Jag kommer aldrig vika från hans sida.. Jag kommer stå pall på ett eller annat sätt.. 
 
På nåt konstigt sätt kommer jag väl finna styrkan denna gången oxå, nånstans finns den.. JAg måste bara hitta den igen... Den finns där nånstans där inne... 
För det hjälper inte honom och det hjälper inte mig att jag lägger mig ner och ger upp... Men det är även dags att han tar ansvar för sitt.... 
 
 
Nej nu slutar vi med det tradiga i detta inlägg och berättar nåt kul...
Jag skall nu gå och klippa av mig det långa jävla håret, återfärga det svart.... 
Jag vill tillbaka.. Jag har nu gett det ett tappert försök till att låta det växa.. Men fy jag får panik, det går inte.. Väck med möget... 
 
Adios 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0